Pengar har klirrat in i kassan och CSN har bjudit på  studiestöd, skönt.

Förövrigt börjar jag inse att första året av utbildningen börjar gå mot sitt slut, ett år med glädje, skratt, panik, och otroligt mycket känslor. För snart ett år sen stod jag utanför Nationernas hus där jag inte kände någon och undrade vad jag gett mig in på. Att lämna ett underbart guideliv med vissa människor som man kommit väldigt nära och ibland fortfarande saknar ihjäl sig efter,  för ett helt annat liv med en fast punkt med plugg, ny stad utan en aning om ifall det var rätt eller fel beslut. Någonting jag längtat till, men som jag där och då blev osäker på. Vem visste att jag skulle träffa en fantastisk Lotta i Linköping som man kunde öppna sig helt för och prata om saker som legat långt bak i tiden och lösa mångt och mycket, både nu och då.  En Lottan som man känner att det blir tomt utan då en timmes telefonsamtal infunnit sig på dagen, underbara människa, du gör mig klok. För att inte prata om alla andra helt fantastiska SSK-tjejer med våra äventyr och upptåg! Underbara klass och fina vänner gör mig lycklig. Sen kan man ibland sakna ihjäl sig efter vissa människor och önska att man kunde vara nära alltid & hela tiden.  

Jag minns det som alldeles nyss då alla studenter stod med mössorna i handen med ena foten på trottaren för att kasta i 1989 myntet i brunnen, lyckliga och inte en aning om vad framtiden skulle visa. En fot på trottoaren för tryggheten som varit och den andra för att symbolisera det nya, som ligger framför än. Först nu känner jag att jag släppt den trygga foten på trottoaren och vandrar med både fötterna för att se var jag hamnar i framtiden, det får livet utvisa.
Ibland får man käftsmällar som får än att vakna till riktigt ordentligt, mattan rycks bort under ens fötter och man inser att man lever, medan man andra gången bara följer med vinden framåt och alltid vill sig precis som man tänkt. Så är livet och förhoppningvis gör det mig något mera klok för varje dag. Just precis i nuläget så har jag skön medvind. Jag ser inte fram emot en uppförsbacke med tentaångest som väntar, men det är bara att kämpa på tills man tillslut kommer upp för backen, inser att man fixade det och belönas med vatten för att få nerförsbacke tillbaka där man bara kan rulla ner.

Nu blir det plugg efter precis avklarad tenta och snart sommar 2011 där jag ska rulla sommaren ut, tjing!