Hej alla därhemma!
Ska man säga hej alla därhemma, när man är DÄR HEMMA??! Känns helt fantastiskt ofattbart och mycket bra att jag ligger här i Kestis&Jonas soffa, fortfarande något jetlaggad och mycket nöjd med livet. Svenska skyltar, svensk mat, svenska chokladkakor, SVERIGE! Jag vet inte riktigt om jag har riktigt insett än vilket sida på klotet jag befinner mig då jag imorse vaknade för att skriva sms till Alexandra för en såndär oviktig grej som bara vi kan skriva om, för ja. Om ni inte redan har förstått det så saknar jag henne enormt ( och det har bara gått två dagar), att umgås med någon 5-6 dagar i veckan gör att det blir ett tomrum, utan miss Godtman, jag tror vi förstår precis likaväl hur det känns, jag vet det.
Hur gick resan till Sverige, kom jag fram, några incidenter? Det blev tre stycken ja på raken, en riktig Ingrid Resa skulle jag kalla det. Fredagen innbar hejdåmiddag med alla och jag och Alexandra satsade på no sleep, vilket innebär att vi fortfarande var vakna halv 6 då det var dags, overkligt? Helt overkligt var det och det tog lång tid innan jag förstod det, om jag ens har förstått det?
På flygplatsen var det dags för det som är det värsta som finns, hejdå,n och det var det värsta som fanns och det var jättejobbigt och helt ofattbart, precis innan det var dags för Securityn hoppar en Victoria Secret påse upp framför ögonen som innehöll en present från Alexandra ( som skulle öppnas på planet), då brast allting och tårarna kom och det där som man inte förstod fören man stod där. Alexandra&Lina försvann och kvar stod jag, med en blick på klockan insåg jag då att det var 15minuter kvar tills man skulle ombord på planet, och jag stod längst bak i en enorm kö ( detta p.g.a att jag tvingade Lina göra en fiskbensfläta precis innan vi jag skulle gå, ville nog fördröja tiden lite). Kön gick i snigeltakt och fick tillsammans med min Coventrygranne rusa till gaten, han hjälpte mig att hitta rätt och bar häften av mina saker så rusade vi, vilken syn det måste ha varit.. Han och jag slängde tillsammans på mina saker på bandet, rusade igenom och jag hann knappt tänka på ifall jag fick med mig allt. På tåget mot gaten, och tusen blickar på klockan och jag hann precis ( med betoning på precis). Människor hade börjat på gå, och så kunde även jag göra det! På flyget kom den där riktigt insikten, jag är faktist påväg hem, en insikt med dubbla känslor. Jag öppnade Alexandra present och har aldrig blivit så lycklig ( och ännu mer insett vem jag kommer sakna ihjäl mig efter), jag grätgrätgrät hela vägen från Colorado till Washington och då flygvärdinnan frågade om jag var ok kände jag att det var dags att använda dom små söta näsdukar som en klurig Godtman även det tänkt på, för dom tog slut i rasande takt. Om ni inte förstått det vid det här laget så saknar jag henne redan, massor. Fast snart är det Augusti då ni, blir det en överfylld blogg med nya äventyr! ;) Och jag vet att jag har en vän för livet, " jag är en vän och en vänskap rikare".
Vidare från Washinton gick resan ändå ganska snabbt framåt, efter som vi körde en nosleep kvällen innan, innebar detta att jag sov nästan hela vägen, förutom frukost och middagsmat, sen mera sömn. Rätt som det var så var det faktist dags, DANMARK (sluta håna A&L!) i sikte och jag kunde inte riktigt fatta att jag var så nära hemma. Trött och lite vimsig lyckades jag sätta mig på fel tåg, skulle färdas mot Göteborg och insåg plötsligt att jag satt på Malmötåget ( insåg inte detta fören jag läste sms av min kära sis). Envis som en åsna bestämde jag mig för att inte svara på några telefonsamtal förän jag hittat tillbaka till rätt riktning igen, 7missade samtal från Kesti så tillslut slog jag av ljudet på telefonen för att inte få så dåligt samvete. Av på Malmöstation och kånkade på min 50kilos tunga packning och en ram som jag använt mina teaterkunskaper och krokodiltårar för att få med,  för att hitta ett tåg tillbaka mot Lalholm ( jag skojar inte om att jag faktist fått valkar på händerna). På tåget glömde jag bort att vi faktist är i Sverige och börjar prata engelska med tågvärdinnan, och gissa om man känner sig dum dåhon svarar på engelska och du inser att du befinner dig i Sverige, det var bara att hålla god min och fortsätta spela Amerikan.
Sen kom den där stunden, nivet den man har väntat på i 190dagar som man inte riktigt trodde att den skulle komma. Då man kliver av tåget och möts av en lycklig syster som kommer rusande, så även en lika lycklig Ingrid. Jag vet inte riktigt om jag än fattat att jag är hemma, jag tror inte det. Fast det var så härligt, svenska skyltar, svensk bilkörning ( kära vänner jag kom ihåg hur man växlade!), svensk mat. Kan inte ha fått ett bättre välkomnande, med svensk flagga ballongor och marabouchokladkakor i alla smaker, du känner mig:)
Vi gick en promenad tillsammans med världens gosigaste Caesar till Ica och det enda som jag verkligen ville ha var grova smörgåsar och youghur, ni fattar inte hur gott det var. Att äta frukost utan att få en sockebomb av flingor i sig, underbart!
Jag mår jättebra, myser med Caesar varje dag och han är underbar den kisen, hans moster lär honom alla trick hon kan, vi står på huvudet, hoppar baklänges från fönsterkarmen och han har tagit sina stapplande första steg, världens gosigaste buse helt enkelt:) Så myser jag förståss med en alldeles fantastisk storasyster också! Mitt i allt detta försöker jag vänja mig att inte vinka till alla bilar i grannskapen då jag ska hämta Caesar på dagis, eller inte ursäkta mig så fort man snuddar någon. Fortfarande lite ovant det där.
Och du vet att jag saknar vi något enormt, ja vi vet det lika mycket du&jag, fast snart är det Augusti, snart snart. Trodde nog till nästan sista stunden att vi,et skulle följa med mig på planet.

Nu ska jag försöka mig på att sova, fast det är lite svårt eftersom jag är jätte jetlaggad. Somnar 4 och vaknar 1 på dagarna, haha.

Nu är det dags för sömn&snart så kommer det en ny uppdatering!

Puss&Kram
Ingrid