Med viss ironi välkomnar jag den då och då mysiga magkattaren som igår natt gjorde sig påmind, efter att ha vaknat 4 och knappt kunnat somna om så var jag helt slut imorse och därför har dagen kännts som en evighet. Fast mitt i denna evighet kom räddaren i nöden, Alexandra! Efter 2 timmar på ett strejkande tåg kom hon äntligen fram till Littleton och då bestämde sig evigheten för att susa fram och rätt som det var kom den andra nödräddaren Lina med sin bil. Med en tunn plånbok gick de sista pengarna till Starbucks och då man sätter ihop 3 övertrötta människor kan det bli otroligt roligt, och pratet blir något som jag skulle kalla halv ur funktion;)  
Nu längtar jag till fredagen, som för tillfället känns lite för långt borta.
Puss&Godnatt
Ingrid